You are currently browsing the category archive for the 'Feminism' category.
Hade tänkt skriva ett blogginlägg om en interjuv jag läste på DN.se men lyckas inte komma på något bra att skriva eftersom att jag blir så upprörd varje gång dessa galna feminister anklagar alla män enkom för allt våld och all skit som finns i samhället. Enligt Katrine Kielo är våldtäkt ”mannens sista vapen”. Smickrande, inte sant? Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag, en vit svenskfödd man, yttrar mig om saken men snälla anklaga mig inte för att vara våldtäktsman och våldsam! Knappast alla män är våldsamma utan de är få och de som överhuvudtaget är kapabla till att våldta någon är ännu färre. Så snälla, sluta lägg en kollektiv skuld på alla män.
Ett knep var att dela in en tavla i två delar. På ena sidan fick tjejerna göra en lista på saker de gjorde dagligen för att undvika våldtäkt – den innehöll det mesta, från att ha gympaskor i ryggsäcken till att bära vapen. På andra sidan fick killarna göra en lista – den delen lyste alltid tom.
Men din rabiata manshatare! Att kvinnor är mer rädda för att åka på stryk eller bli våldtagna är en sak, vilka som faktiskt får stryk är en annan sak. Om man räknar på statistiken från Brå så inser man ganska snart att om man jämför risken med att bli våldtagen av en okänd illgärningsman på väg hem från en kväll på stan till att bli misshandlad som man är den risken att bli våldtagen så minimal att man knappt behöver oroa sig för den. Om man undviker att gå hem själv har man i princip uteslutit den risken helt och hållet. Då behöver man bara oroa sig för att bli våldtagen inomhus av någon bekant, så välj vänner med omsorg, men den risken är inte heller så stor. Att bli misshandlad på stan som kille, den risken är betydligt större. Att kvinnor oroar sig mer än männen är dock inte vårt fel. Skyll på media, inte oss män.
Att lägga kollektiv skuld på oss män för våld som utförs utav några få känns så fel men tack Gudrun Schyman för det. Att det finns många som anser att män bär en kollektiv skuld finns det fler exempel på, som exempel kan man nämna Säkerhetsnålen – Samling mot mäns våld:
I omkring 90 % av de anmälda våldsbrotten var förövaren en man. Därför är det viktigt och riktigt att tala om mäns våld. Inte för att angripa män, men för att kunna förstå och lösa problemet.
Varför är då inte de 10% av våldsbrotten som begås av kvinnor lika viktiga?! Kan någon förklara det, tack? Varför inte en kampanj mot våld i allmänhet?
Tro det eller ej, men män är faktiskt riktigt trevliga generellt sett!
Idag blev jag glad av att läsa på DN.se. Det handlar om Petra Holmlund som inte brydde sig om stereotyper i arbetslivet och visade att det finns inga patriarkaliska maktstrukturer som hindrar kvinnor från att själva välja yrke. Holmlund är Sveriges enda kvinnliga motorcykeljournalist. Är du missnöjd med ditt kvinnodominerade yrkesval så byt, vi män kommer inte att hindra dig. Holmlund skolade om från ett typiskt kvinnodominerat yrke (frisör) till ett tämligen mansdominerat yrke (motorcykeljournalist) och det gick ju bara bra.
I artikeln får vi reda på att hennes dotter som är tre år önskar sig en ”Ljosa fylhjulig motojsykel”, det är så gulligt så jag blir alldeles mållös.
På Aftonbladet.se kan vi idag läsa att jämställdheten ännu inte nått idrotten. Intressant, ska kvinnor och män tävla tillsammans för att feministerna ska bli nöjda? Visst det går säkert bra inom sporter som golf, dart, poker och skytte men i mer fysiskt krävande sporter som fotboll, löpning, ishocky, tyngdlyftning och höjdhopp kommer det resultera i att kvinnor aldrig mer eller i alla fall väldigt sällan kommer att få stå på pallen. Varför? Därför att de kommer bli utkonkurrerade av männen som vanligtvis faktiskt är större, starkare och snabbare. Nej, låt oss dela på män och kvinnor inom vissa idrotter så att alla kan få vara med på sina villkor. Är inte det mer jämställt på riktigt?
Det är också intressant att läsa att kvinnor blir sura om man ger dem komplimanger om de ser bra ut. Jag trodde folk tyckte om att få komplimanger? Gäller det bara män?
Nu har feminismen rundvandring i politikens Sverige nått försvaret, närmare bestämt värnplikten. Alla ska mönstra skriker man på DN Debatt, SvD och Aftonbladet och slår på stora feministtrumman! Det finns säkert en jättebra tanke bakom detta men vad skulle man vinna på att både tjejer och killar mönstrar? Vissa säger att det är förlegat att bara kalla ena könet medan andra säger att det skulle bli ”mer effektivt”. Jag förnekar inte att kvinnor behövs i lumpen, absolut inte. De flesta som har gjort lumpen tillsammans med en tjej är positivt inställda till detta eftersom att det aldrig blev så där otrevligt ”grabbigt” det lätt blir annars när ett gäng killar ska ut i skogen och leka krig.
Samtidigt bör man fråga sig om det inte är bättre så som vi har det nu. Nu måste alla killar mönstra för att vi ska kunna vaska fram folk som vill och kan göra lumpen samtidigt som de tjejer som vill har förtur eftersom att de är så förhållandevis få. En av nackdelarna med detta är att vissa pekar på de ofrivilliga som måste göra lumpen mot sin vilja, vore det inte bättre att ersätta dessa med tjejer som kan tänka sig att göra lumpen? Problemet med det argumentet är bara det att de killar som tvingas att mot sin vilja göra lumpen – de finns inte. De som är missnöjda med värnplikten är de som inte får göra lumpen, trots att de gärna ville (jag själv hade inte tackat nej till att få köra Stridsbåt 90 i ett år men nu blev det inte bättre än att jag fick ett brev på posten om att jag inte ens skulle få mönstra).
En annan nackdel är ju alla de extra skattepengar som skulle gå åt för att alla kvinnor ska kunna få mönstra. Att göra lumpen är inget privilegium enbart för män utan något som måste göras utav flertalet människor, både män och kvinnor, för att Sverige ska kunna ha ett fungerande försvar. Låt oss dock ha klart för oss att det blir både billigare så som vi redan har det samt att de kvinnor som faktiskt vill göra lumpen sällan har några problem med att bli intagna, annat är det för oss män. Det borde inte handla om jämställdhet, det borde handla om rätt person på rätt plats för att försvara Sverige och för att kunna försvara demokratin i utlandstjänsten.
En tragikomisk sak som troligtvis kommer att inträffa är att om alla måste mönstra kommer gissningvis en del feministiska röster höjas över att så få kvinnor tas ut till lumpen. Förlegat patriakaliskt tänkande! Men troligtvis kommer fler män att tas ut eftersom att generellt sett så är män större, starkare och mer lämpade för fysiskt arbete. Självklart finns det många kvinnor som utan problem skulle klara av lumpen, dock är männen som också skulle klara det troligtvis ganska många fler. Vi är olika, det bara är så. Det är helt enkelt något vi måste acceptera. Idrottsligt har vi redan gjort för länge sedan, när ska vi acceptera skillnaderna även i samhället som stort?
EDIT: Har ändrat lite i texten för att undvika missförstånd.
Jag tänkte låta bli att nämna detta då Andreas Braw redan hade gjort det men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Det handlar om att toppjobben oftast går till män och inte till kvinnor och att man därför ska kvotera in kvinnor så att det blir en 50/50-fördelning mellan könen. Det låter säkert jättebra och skulle se bra ut på pappret men i verkligheten då? Nu är det så att majoriteten som söker är män, 70% av de som tackar nej till jobben är kvinnor och slutligen ska det anställas lika många kvinnor som män. Man behöver inte vara något geni i matematik för att räkna ut att det är väldigt fördelaktigt att vara utav kvinnligt kön när man söker dessa jobben. När ska de män detta drabbar ställa sig upp och vägra bli diskriminerade mer på detta vidriga sätt?
Läs mer hos den eminenta Pär Ström.
Andra saker man kan läsa om idag i DN är att singelkvinnor har problem med att få barn med sig själva och därför ska bli inseminerade. Ursäkta om jag inte hänger med, men är det verkligen en rättighet att ha barn? Hur ska det bli för de stackars singelmännen då i detta jämställdhetssträvande land?
Intressant är också att vissa råkar ha missat det där med mamma, pappa, barn. Visst jag kan förstå att den som trots allt tar hand om barnet och därigenom hjälper till med förälderrollen vill ha vissa juridiska rättigheter. Dock tycker jag inte att man ska jämställa det med de biologiska föräldrarn, oavsett om det handlar om två mammor eller en mamma som hittat en ny man. Det är en sak när man adopterat någon, men det är något helt annat när man vet vem båda föräldrarna är och då barnet regelbundet träffar båda.
